Ett fält i Srebenica

Srebenica. Jag står och tittar ut över mer än 8.000 gravstenar i vit marmor på ett fält i östra Bosnien. Jag får något tjockt i halsen när guiden berättar om hela familjer som slaktades i skogen. Jag är nära att koppla bort min empati, att bli kall och hård som jag varit så många gånger innan. För några år sedan hade jag inte brytt mig ett skit. jag hade hittat på någon anledning till att inte bry mig. De var muslimer, och de dödades på grund av det. Serberna hade beskjutit staden med artilleri och krypskyttar under lång tid för att stadens invånare inte skulle känna sig säkra där, för att de skulle fly. När FN-soldaterna gjorde det klart att de inte tänkte skydda lokalbefolkningen på riktigt och serberna avancerade så flydde de ut i skogarna.

Ute i skogarna runt Srebenica skjöt de ihäl över 8000 brödrer, fäder, söner och vänner. Hela liv. Första kärleken, en fotbollsmatch i solen, minnen, hopp, drömmar, hobbys, favoriträtter. 8000 av dom. 8000 hela universum, sammankopplade till andra människor via hat, kärlek, vänskap, rivaliteter. Över 8000 världar, slocknade och dumpade i massgravar.

Var det detta jag hade hoppats på när jag var nazist under alla dom åren? Att vi skulle starta ett inbördeskrig och fördriva alla icke-önskvärda element från “mina förfäders land”? Att vi skulle med terror fördriva dom, och döda alla som stannade? Min bild av det förr var att det skulle vara som en nobel kamp. Tankar om att offra sig i en kamp och komma till Valhall där krigare stred och sjöng i ära tills Surturs flammande svärd bränner ner hela världen. Det var en lögn.

När jag tänker mig män dö förnedrade i leran, världar som slocknar, på grund av att vi inte kommit längre än det barnsliga jävla tänket att vi är annorlunda och därför måste döda varandra skäms jag. Drömmarna jag växte upp med är patetiska. De är svaga, och styrkan jag såg i den starkes rätt byts ut mot svagheten i hur vi människor är som sura jävla barnrumpor som tramsar med våra dispyter. Barnrumpor med vapen. Barnrumpor som dödar och inte förstår vad vi gör när vi släcker världar.

Det är fegt att inte känna med sina medmänniskor. Vi är alla förenade av att vi lever ihop på Jorden. Det är fegt och intellektuell lathet i att avhumanisera sina människor. Att sätta gruppstämpeln på dom. För att avhumanisera muslimerna så kallade Serberna “turkar”. De förklarade att de stod ivägen för att serberna skulle få det dom förtjänade, ett “Storserbien” där serberna skulle återfå sin ära, där serberna skulle få sitt trygga öde i att leda de slaviska folken.

Jag känner igen tanken. Att gruppa ihop sina “fiender” till något ord, göra dom till mindre än människor, att göra de till “dom där” och förklara hur de står ivägen för sitt eget folks öde. När någon får bli “muslim”, “turk” eller “barbar” istället för “syster”, “bror” eller bara människa och de målas upp som hinder för dig, att de får bli äckliga människor som är farliga, vem kommer kunna säga “STOPP!” när man börjar slå ihjäl dom. Det är svaghet. Svaghet och feghet.

En av mina roller i samtalsaktivisterna brukar vara att försöka förklara hur det kommer sig att folk blir främlingsfientliga, på grund av mina bakgrund. Att förklara att vi måste visa dom förståelse och kärlek för att det inte funkar att polarisera dom, att driva dom längre bort ifrån samhället. Att förklara att om vi driver bort dom, så kommer de bara ha varandra och radikaliseras ännu mer. Att vi måste visa förståelse. Jag har många gånger de senaste åren konfronterat mina gamla åsikter, och försökt förlåta mig själv för att kunna gå vidare. Just nu är det svårt. Jag behöver tid. Jag är arg, ledsen och besviken. Världen blev lite mörkare för mig i Bosnien, och jag behöver ladda batterierna innan jag kan försöka tända ljus i världen igen. Jag kommer aldrig försöka tända ljus, men jag behöver din hjälp för att göra det.

Tobias Swahn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *