“Hur kan alla känna såhär, men ingen vill snacka om det?”

“Jag är rädd för att säga vad jag tycker för att folk ska döma mig”

 

“Jag oroar mig mycket över kroppsideal”

 

“Jag är rädd för att sticka ut, och därför säger jag inte så mycket”

 

Jag läser upp lapparna som eleverna har fått fylla i. Runt omkring i det lilla klassrummet i en Malmöskola sitter det elever i en cirkel och blir förvånade över vad jag läser upp.
Det är i slutet av ett samtal, och eleverna har precis fått svara på frågan “Vad önskar du att folk förstod om att vara dig?”.

 

Eleverna blir förvånade. “Hur kan alla känna såhär, men ingen vill snacka om det?” säger någon. En annan lägger en taskig kommentar, men blir snabbt tystad av klassens häftiga killar. Killarna som i början av samtalet inte ville vara med, sitter och lyssnar på sina kamrater med intresserad blick. De har blivit mina bundsförvanter. De påminner varandra om “Handen”, övningen där alla räcker upp en hand och blir tysta så jag slipper ropa åt eleverna att vara tysta.

 

“Du vet väl det att de är en rätt speciell grupp. De är verkligen härliga och ger tillbaka, men de är… ja du vet.” Minnet om varningarna innan vi drog igång får mig att le. Problemklassen som lärarna defensivt försökte förbereda mig på är borta. Kvar är ett gäng grabbar och tjejer, som förvisso inte har den bästa uppmärksamhetsförmågan, som förvisso vill skämta och bråka, men som låter bli.

 

En kille berättar att han är förvånad över att de kunde ta det på så stort allvar. Att samtalet var något som fungerade. Vi är vana vid att samtal, dialog och inkludering är något som en trött lärare ska berätta om, men som inte fungerar i verkligheten. När passet närmar sig sitt slut berättar eleverna om sin oro kring mobbning, kriminalitet, kroppsideal och rasism. Ingen blir dömd och eleverna verkar slappna av.

 

När jag ska gå därifrån verkar något litet ha hänt i eleverna. Jag tror inte att jag har förändrat deras liv under de två timmarna jag haft deras tid. Men jag tror att jag kanske sått ett frö hos dom. Visar dom vad som händer när man kan ha inkluderande samtal utan att döma varandra. Finns fröet där, och det vattnas lite så kan jag nog ha förändrat väldigt mycket.

 

“Hur var det att vara nazist?” frågar en av killarna som har bestämt sig att följa mig över skolgården när passet är över.
 
“Det var skit, jävligt hårt och olyckligt” svarar jag. “Jag vill göra något bättre för samhället nu.”
 
“Det behövs” säger han, räcker fram näven och ger mig en fist-bump.

 

Tobias Swahn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *